Mitt singelliv är on point just nu. Jag har rejected män på löpande band, vart på dejter och inte vart på dejter. Den sista jag var på är nog den mest katastrofala. Varför?
Jooo.. För att:

1. Jag var otaggad från början. 
2. Han tog mig till universeum och där finns det för mycket kul att kolla på. Jag blev mer intresserad av fiskarna än hans doktorsavhandling.
3. Han började prata med dom som jobbade där mer än mig. 

Så ingen var egentligen intresserad av att lära kännas. 

Sedan gick jag och lipade hos mina vänner och berättade läget. Men vi kan säga att det var fifty- fifty. Jag fick iallafall gå på universeum. 

Mina vänner tycker att jag har för höga krav på min "drömpartner". 
Phaaaaaaa..! 
Då borde dom veta att jag kärat ner mig i en person som inte uppfyller någon av mina förväntningar. PLUS ATT HAN ÄR TVÅ ÅR YNGRE. 
VAD HÄNDE LIKSOM! 

Jag ska inte prata för mycket om honom för då blir detta en jävla novell. Fy fan vad jag saknar honom. Alltså inte doktorskillen utan min ma.. Jag menar han jag är kär i.
(Han ska bli min)

Kommentera

Publiceras ej