Igår träffade jag några vänner och fast än att jag är sambo numera (alltså det låter helt galet, jag trodde liksom jag skulle bli forever alone) så kom vi in på det här med killar.
 
Killar är skit, det vet vi redan. Om man ska vara pk är alla skit. Alla som inte kan binda sig och "uppehåller" andra som försöker binda sig är sannerligen skit. 
 
Bestäm dig och lämna mig ifred liksom. Hur svårt ska det vara..
 
När jag dejtade så var det verkligen ingen dans på rosor. Jag tror jag spenderade mer tid på att gråta över någon random än att göra vettiga saker. Skickade tusen sms och körde "the waiting game". 
 
 
 
 
 
Jag dejtade inte så mycket när jag gick i gymnasiet. Dels för att:
 
1. Ingen ville dejta mig, jag blev typ glad om en snubbe ens tittade på mig
2. Det var ocoolt att dejta människor i samma ålder. Dom skulle gärna vara typ 4-6 år äldre, ha egen bil och kanske bo själva. Detta var gränsfall för att om killen bodde själv blev ens föräldrar oroliga över om det var en galning man hade att göra med.
Jag förstår dom. Folk i min ålder på den tiden var verkligen inte i det lugnaste laget.Då vet jag att jag var så jävla avis på att dom fick supa röven av sig, men idag är jag ganska glad för att jag inte var ute så mycket.. Vilket leder till punkt tre.
3. Jag var aldrig ute under min uppväxt. Jag fick helt enkelt inte. Jag började nog dricka när jag var 18. När jag var 21 tog jag igen för alla åren som jag kände var "förlorade". (Carpe idiotin om man säger så). 
4. Jag blev ihop med en kille på tre sekunder. Vi kände typ inte varandra och det höll ändå i typ två och ett halvt år.
 
 
På grund av allt detta så kunde jag inte dejta, så när jag flyttade till Göteborg tog jag tag i saken och hamnade i ett träsk av dekadens och lättja, och.. öh.. andra gamla uttryck. 
 
Den första killen jag ordentligen dejtade gav mig typ mindervärdeskomplex. Han var så himla smart och var så uträknad medans jag inte ens planerat vad som skulle hända en vecka framåt i tiden. Vi hängde ett tag, det var kul men en dag tyckte han inte det var så kul längre. 
Ett kort sms senare och vi var "över". 
Det var inte sista gången som jag skulle få ett kort avspidande, nej då.. 
 
Man blir jävligt bitter efter ett tag, när man har kämpat med att hitta någon som man vill ska tycka om en. Efter ett tag blir man otroligt otrevlig, cynisk och manshatande. Det blev jag iallafall. 
 
Glad och blyg tjej på första icke- lagliga festen på folkhögskola.
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej