Vid 15 börjar karusellen, där alltinf börjar snurra. Killar, smink, fylla och tvivel. Vad jag ångrar är att jag inte la ner mer tid på skolan. Det var viktigare med att vara någon poppis typ. Någon som alla såg, som alla kunde prata om. 
Jag ville vars viktig, jag ville vara inne. Men det blev jag aldrig, inte på riktigt iallafall. jag blev lurad och sviken. Under tre år som var en jävla evighet så var jag tvungen att låtsas och ljuga tills mina ögon ploppade ut ur mitt huvud. 
 
Jag är inte ensam om detta, det vet jag, vi är flera som ljög för våran framgång. Vi är många som trodde vi var bland rojslisterna men som bara var nollor. Jag är en, det finns flera. 
 
Jag var gapig, klängig, jobbig och överkänslig. Jag ville synas osv, spelade över mycket. tänk er den jobbigaste människan och ni har mig. Samt ful,  lägg till det med för jag hade flätor i huvudet. 
Under tiden jag var 13- 15 hängde alla på sidan snyggast.se
Där kunde man rejta alla snyggingar i skolan och man pratade så mycket om det så det var fan galet.. 
"Såg du att nn fått så många poäng eller?! Hon är mycket snyggare än vad jag är.. Jävla hora" 
 
Och Gud, vilka jävla utbrott, bråk och skit man inte var med om. ALLA hade Frenemies. Jag hade, fjortisarna hade och killarna... Brenemie? 
Whatever.  att vara 15 var vidrigt, 13 också. Så fuck that 
 
 
Men å andra sidan, hur blev jag den jag är? 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej