jag har vela skriva detta i hundra år, jag har säkert börjat och jag har säkert slutat. Men nu är det väl lika bra att bara lägga det på mattan. Eller ta ut mattan, jag vet inte vad man säger numera. Ungdomen rinner ifrån mig. Jag blir äldre och mitt minne börjar svika. Vilket är ledsamt. Jag skimmer inte skriva dessa recaps of my life för eran skull. Det är för min egen. Det är för att jag ska minnas allting som jag har genomått och gjort, ifrån den gången jag dansade på en bensindunk till den dagen jag inte kunde andas för att jag precis gjort slut med min första riktiga pojkvän. 
 
Mitt och ditt liv är inte en enda röd tråd, det är min syn på det hela. Ens liv är små episoder, från det att jag blev 13 och började högstadiet till det att jag slutade nian är en, från ettan i gymnasiet en osv. Det kan vara enkelt att göra den uppdelningen men andra kanske gör helt andra. Men jag vill prata om delen där jag blev vuxen ungdom. När jag var stensäkert på att allting skulle komma till mig. men det gjorde det aldrig. 
 
Allting börjar med en utflyttning ur barndomshemmet. Till ett internat ca 40 minuter hemifrån.
 
Sommaren hade precis varit, min dåvarande pojkvän och jag hade avverkat hans student, underliga festivaler däribland mitt första besök på Way Out West. 
 
Jag visste på något sätt att det var våran sista sommar tillsammans, vi skulle aldrig hålla och det var något som jag kommit underfund med. Under tiden som min pappa satt i min lilla soffa i mitt nya rum, min mamma plockade upp och inredde frenetiskt eftersom att jag var det minsta barnet och nu var det dags att flytta hemifrån och i hennes ögon var jag inkapabel att klara mig själv. 
Jag vet nu att under tiden som jag andades tungt eftersom jag skulle göra något hemskt så packade han upp sitt nya liv, han visste bara inte att han inte packade upp mig. För jag var aldrig med, jag hade sagt hejdå för länge sedan.
 

 

And I will always love you
 
När mina föräldrar åkt hem och jag satt själv i mitt rum ringde min 3210. Det var hans nummer och en irritation växte som alger på mitt samvete. Fick jag inte ens pack upp ifred? 
 
Jag svarade och våran konversation var kort eftersom jag inte ville prata, mest för att jag hade skuldkänslor...
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej