Ibland undrar jag vart min gräns går. Ibland undrar jag om jag bryr mig alls. Jag vill allas bästa, så mycket att jag inte vet vem jag är längre.
 
Jag villar bort mig bland, "Ja" och "Nej". När jag säger ifrån blir folk rädda. Jag blir rädd för jag vet inte vart min gräns går. Så det är bäst för mig att fortsätta säga "Ja" eller "Nej". 
 
Det är som en fusion med mig. 
Att göra en hhelomvändning funkar bara om du kan balanser arätt mellan fel. Att göra en hemomvändning är på liv och död. Vid rätt tid och vinkel. Om du gör det fel kommer du att kana nerför backen i 230 km/h. 
 
Det var vad jag gjorde, jag var snabb med att skriva till honom. Att jag saknade honom. 
 
Han hade ändå frågat mig hur det var med mig, jag hade vart kall. En fucking bitch. Jag hade sagt åt honom att lämna mig ifred, men han försöte bara vara vän med mig. Jag försökte mest bara vara en bitch (jag lyckades för jag var en hemsk människa, inga kudos till mig tack *sad emoji*).
 
Här följer nu ett atuentiskt inlägg ifrån en blogg jag hade under denna tiden:
 
"Jag vill bara att han ska svara, jag hatar honom för att han inte svarar. Jag vill ha honom tillbaka för jag älskar honom. 'I' om du ser detta, jag vill bara ha dig tillbaka, snälla vi kan väl försöka igen..?".
 
Jajjemensan, du kan ge dig fan på att jag var den mest ptatetiska personen under denna . Jag var antatligen drottning på att krlka i stoftet. 
 
I långa sms förklarade jag anledningar till att vi skulle var ihop, att jag var det bästa som honom och att han aldrig skulle hitta någon som mig. 
Notera att allt fokus är på att jag tycker han är värdelös, jag ser det som att han nte kan klara sig utan mig och det är det som göra tt jag blir bitchen i denna situationen. 
 
Absolut inget av det han gör är fel. Att han går vidare är verkligen inte hans fel. Det är snarare jag som ringer till honom 24/7 som gör fel. För det är inte okej. jag gör skut med honomm och jag antar att han ska tro att han bara vil blir ihoo med mig igen det är inget som jag ska anta. 
Som ni antaglien har fattat kommer det mesta av dessa "Senimentala" inläggen att handla om pojkar och käslor, sånna saker som sätter sina spår och som man egentligen inte kan släppa förrens man skriver en hel roman om dem. Eftersom att jag inte är någon författare får en blogg räcka, jag hoppas även att detta kommer att vara som ett stöd för er som har gjort slut med någon nyligen. 
 
Att var ensam i sin sorg är inte roligt. ibland kan man inte heller prata med sina vänner för dom föstår inte. Ingen förstår för dom är inte där du r for tillfället. Men så är det.
 
----
Att träffa nya vänner var inte precis något som jag var expert på, jag kan fortfarande ha svårt med att träffa nya människor som det är nu för att jag övertolkar allting. (Fråga bara min fästman. Första gången vi träffades trodde jag han var ett arsle. Men det kommer vi ta upp om ett år eller så. För det är så lång tid denna recapen kommer att ta).
 
Efter att mina föräldra hade åkte hem gick jag till toaletten/ våran fancy dusch för att kolla läget. Alltså ni fattar inte hur detta huset såg ut. Det var som ett kråkslott. Som många hus jag kan se i Göteborg på min gata. Charmigt men en "Wtf"- feeling över det hela. Om du hade huset framför dg och gick in hade du direkt precis vid dörren enn trappa på din högra sidan som ledde dig till övervåningen, sedan om du gick upp för den trappan hade du en korridor, återigen åt ditt höger, samt ytterligare en trappa och en balkong vid din vänstra sida. gick du in i korrodoren bodde det en massa fritidsledare på den våningen, sedan hade du även köket på den våningen. Vid köket fanns en dörr och... SUPRISE. En till boende fritidsledare där!
 
Om vi går ner en våning igen och skippar den andra trappan så hade jag precis gått in till toaletten för att inspektera läget när en tjej kommer in med en keps och en oversize Monki-tröja på sig. Hon frågar mig något och eftersom jag är så himla spänd av mig mumlar jag fram något. 
 
 
 
 
Hon är min granne och vi kommer att ha många underliga kvällar framför oss. Varje gång vi ses påminner hon mig om att jag tydligen störde henne när vi hade våran första färg och formlektion. 
Pfff.. jag skulle väl aldrig störa någon?!
Vi kan kalla henne för Lollsan.
 
Sedan träffar jag mina andra korridorsgrannar. Men detvar inte bara dom. Det fanns två korridorer till på över och undre plan. Att föklara vart alla bodde skulle kräva en karta och det orkar man ju inte ;)