*phew* Fatta vad jag har jobbat på nu eller. Snart har hela sommaren gått och skolan drar igång igen. Det är inget jag ser fram emot. Skolan är dit drömmar tar sig för att dö. Jag går dit för att dö. För. Att Dö. 
 
Jag vet inte vad jag ska göra för att hålla mig "levande" (Drömmande e.c). Men just nu är det mina arbetskamrater som inspirerar mig. Jag vet inte varför jag har valt den karriär som jag valt, jag vet inte varför jag inte har lyssnat på mig själv mer ordentligt. Jag har bara följt en röd linje, styrt ett skepp som sedan länge kapsejsat och som jag borde övergett. Men det har jag inte och jag vet inte varför. Nu trampar jag vatten och det är ingen annans fel än mitt.
 
Men det enda jag kan göra nu är att räta på ryggen, hissa segel och bara köra på. Rida på vågen av kreativitet och kanske hitta en lösning. För det finns alltid en lösning ska ni veta. Om det är något jag har lärt mig så är det att det inte hjälper att inta fosterställning, att ligga i ett rum och blossa cigarett efter cigarett. Man måste leva oavsett. Det är inget dåligt i mina ögon, att man måste leva.
För om det skiter sig kan man gott göra det bästa av situationen. 
 
Nu pratar jag till folk som skiter i allt när ett mindre hinder uppkommer. (Jag menar verkligenn MINDRE nu, har du andra problem som är tunga och jobbiga kan jag inte ta ställning till dem problemen)
 
Så jag ska kämpa och peppa. Fyfan, livet är mitt!
Jomen just det, hatar detta jävla namnet också men det går ikke att byta. Fukkkkkkkk
Alltså historiens längsta uppehåll ifrån en bloggish. Jag har inte haft något att ranta eller tjata om för mitt ordförråd har varit tömt. Det är påfyllt nu och jag vill bara säga hej hej.