Många av mina senare vänner bodde i samma hus som mig. Sedan bodde även några vänner i dom andra husen också. 
Det var lite jobbigt för mig eftersom jag inte direkt var någon social människa som kastade mig in i nya förhållanden till andra människor. Det är så fortfarande, låt mig ta saker i min takt så kommer ni se att jag inte är sä himla normal att umgås med.
 
Men iallafall, det blev ett klassfoto. Vi började klasserna och jag kände mer och mer hur någonting höll mig tillbaka.
 
En dag när jag satt i matsalen fångade någon med extremt blå ögon min uppmärksamhet. Jag tänkte att det inte var något och att jag inte borde tänka på det. Mitt ex hade ringt flera gånger och jag hade vart kall. Et "misstag" på facebook fick allting att rinna över Utav någon anledning hade han planerat att förlova sig med mig utan att jag skulle få reda på det. Jag vet att det var för att han antaligen anade att jag var på väg åt ett annat håll och ville hålla kvar vi det som vi fortfarande var och hade. Han råkade klicka i singel på sin facebook, vilket ledde till att folk frågade mig vad som hände. Jag ringde upp honom arg och frågade vad som pågick och han folklarade att han ville att det skulle stå att vi var förlovade men det hade blivit fel. Egentligen tror jag att det var ödet som spelade ut sitt kort. Det var ett tecken på att det var nära slutet för oss så när han skickade att vi skulle klicka i att vi var "ihop" på FB igen så ringde jag och sa som det var.. Att jag inte visste vart jag stod när det kom till oss två.
Han avbröt mig och sa att jag skulle säga sanningen istället. Att jag inte ville mer, att det var slut, men jag sa att jag ville ha en paus. För jag visste verkligen inte. 
 
Det var en fredag som vi pratade, dom flesta gick halvdag  och det gjorde även jag. På kvällen var det fest och killen med dom fruktansvärt blåa ögonen var där igen. Våra blickar mötter lite för ofta och jag kände att mitt hjärta baknade lite för hårt för att det skulle vara okej. Det var som att befinna sig på fiendens mark, som att gå över till den andra sidan. 
Jag gick aldrig för långt.
 
Alla visste att jag hade pojkvän, alla skulle få reda på vad jag gjort, om jag skule gjort någonting. Så när vi var ute dansade jag med killen med superblåa ögon. För nära men för långt bort. 
När vi gick hem ville han hålla min hand, jag kunde inte. Jag sa till honom som det var, att jag hade en pojkvän men att vi hade paus. Att jag inte visste vad jag ville eller hur jag ville göra med någonting. Han var en fin kille men jag var just nu, just då upptagen. 

Kommentera

Publiceras ej