För tre år sedan trodde jag att jag gjorde mitt största misstag. Jag gick och blev singel. Hur jag blev det tänkte jag inte ta upp, utan hur jag överlevde dom där febermånaderna av ingenting, strulighet, svartnande tomhet osv.
 
Till en början ville jag ingenting, jag ville bara vara ifred, vilket jag också fick vara. I min ensamhet skapade jag ett nytt liv för mig själv. Jag googlade bilder på nya stilar, klänningar, saker jag kunde sy till mig själv och sånt.
 
När jag åkte hem ville jag bara ha krama, för en gångs skull bad jag om kramar. Jag orkade inte skämmas för att vara ledsen även om det var jag som gjorde slut. 
 
Jag började sen samla ihop alla saker jag hade fått i förhållandet, la dom i en påse och skjöt in dom långt in i garderoben. Ville inte slänga, för jag visste att i stundens hätta kanske man slänger nödvändiga saker. Eller kanske fina saker som man en dag plockar upp och inte minns att man köpte tillsammans. Som typ.. tyg.
 
Sedan började jag lyssna på arg musik, arg djup melodisk musik med fina texter, skrev ned dom, suddade och höll på så.
 
Raderade honom ifrån alla sociala medier och lyssnade på She& Him.
 
Jag frågade mina vänner- efter att jag lessnat på ensamheten i mitt rum på internatet- om deras break-ups. Om dom ville berätta. Vissa är känsliga med det där. Vilket är förståerligt. Annars bad jag dom bara om att prata om något som tyngde ner dem, så att jag kunde tänka på andras problem ett tag och hjälpa dom istället.
 
Sedan gick vi ut, blev fulla och började hitta på bus. Jag var som mest oansvarig tillsammans med dem. För jag visste att jag fick vara det. Jag hade ingen annan att tänka på längre. Bara mig själv och mina nya gränser jag kunde sätta nu.
 
Efter nittio dansnätter och nittio dansdagar kom jag inte längre ihåg det vi hade haft. Det var jag lika glad över :)

Kommentera

Publiceras ej