I helgen drar jag till Stockholm.

Så. Jävla. Tråkigt.
Jag vet att jag har hypat upp mitt hat emot staden. Kanske för att jag är en westcoaster numera ( soo cüül) som gör att jag automatiskt skapat ett hat. Misstänker det.
Alltså tänkte jag då som så att jag ska åka till Stockholm och sedan ska jag bara vimla och rumla runt som ett pucko hela helgen, något roligt måste jag ju hitta, right?

Jag ska se var jag absolut, verkligen inte har varit och undersöka den platsen. Sedan ska jag kolla på vattnet, Gröna Lund och vad mer.. Hm.. JO!!
KUNGAHUSET SÅKLART!
Hur dum är jag, klart ska jag se.. OOOH.. ROSENBAD!
Hah, nu vet jag massor som jag ska göra!
I fredags gick jag och såg Les Mis. Igen. Alltså jag skulle vilja dö lite efter att ha sett den igen. Det är en så fantastiska historia och bla bla bla bla. Jag tycker ni ska se den. Det är två sinnessjukt snygga killar med. Ca dog när dom kom upp på bioduken första gången, andra gången kunde jag inte sluta tänka på hur det skulle vara att ha en menage a trois. 
 
Jaja, skjut mig. Så jevla snygga borde man inte få vara. Musiken i filmen var så himla epic också. Egentligen hela historien. Dock har jag alltid haft en thing för franska revolutionen efter att ha läst om den första gången i nian. 
Tror jag börjar utveckla en besatthet i den.
 
Idag förövrigt, har jag prov i materiallära. Fett roligt. 
Jag trodde att vi skulle få bränna saker. Det fick vi i Värnamo. But there's no time for that.
 
Och oh, i helgen unnade jag mig faktiskt en ny tröja. Två even. Och ett tisha. En Cheeleader-inspirerad, men är lite besviken. För den var senapsgul med svart text ifrån GT. Men köpte en svart tröja med lite bling på ifrån H&M
Egentligen vill jag sy mina egna kläder ca nu. Jag vill bara bo i min skola för pallar inte att sitta hemma med en dålig hushållsmaskin som knappt kan sy igenom ett lager jeastyg utan att poffa ihop. 
 
 
Nåååjaaa.. 
 
 
 
Jag har väldigt svårt att släppa in människor i mitt liv. Jag vet inte vad det beror på, men det sitter nog kvar sedan nian. 
Det är inte förrens på sista tiden som jag har funderat över det. Men det är så, jag släpper inte in vem som helst.
Att släppa in nya vänner inpå livet är som att begå socialt självmord tänker jag för mig själv. Vad jag kanske berättar i rent förtroende kan kanske komma att användas emot mig en dag. Kanske för att fölöjliga mig, eller ställa mig emot väggen och dumförklara mig.
De vänner som jag har är dom viktigaste för mig, dom har låtit mig ta min tid att berätta saker varteftersom. Dom har aldrig försökt att få mig att bli obekväm i någon situation. Någonsin.
Jag har inte heller varit snäll, jag har testat mina vänner, det är en dum sak som jag gör helt enkelt. Det är omedvetet. 
 
Allt detta på grund utav en "vän" jag trodde att jag verkligen hade när jag var femton.
Hen var ett jävla as, rent ut sagt. Vad jag än sa till henne kunde hon i nästa stund skvallra ut till allt och alla bara för att jävlas. Det har tagit hårt på mig såhär i efterhand. I gymnasiet hade jag en annan vän som bara hackade på mig, sa hur jävla dum i huvudet jag kunde vara vart och varannan dag. Jag minns en speciell händelse när en tjejkompis till henne gav henne en cd-skiva med låtar som hon totalt älskade. 
Hon vände sig till mig och sa "Varför ger du aldrig mig saker, du är en värdelös kompis, vet du det?"
 
Ja det vet jag. Jag är ett jävla as som inte ger dig det du vill ha, mer än kanske en vänskap. 
Jag har även svårt att visa känslor, att säga hur mycket jag tycker om något. För dom kanske inte tycker om mig?
Det var också en sån sak, jag kunde fråga om hon var okej, om hon ville ha en kram för att må bättre. 
"Nej, inte av dig. Du är kass på att trösta. Stick!"
Så varför hänger man ihop med folk som bara nedvärderar en funderar ni kanske?
För att man inte vet bättre. 
Men jag ska säga till er att ni aldrig ska låta någon trycka ner er för att hen ska känna sig bättre. Ni ska inte en sekund ha kvar en sån vän. Bara gå iväg. 
 
Jag kan märka att jag fortfarande blir förstelnad om någon kommer fram och kramar mig, eller ens petar eller rör vid mig. Direkt tänker jag då " kommer hen att viska något i mitt öra om att jag är dum i huvudet nu?"
 
Antar att jag måste börja lita på folk, låta dem bry sig om dem, sluta testa vänskapsband. Öppna upp mig mer. Men vafan, det är inte det lättaste. Just för att jag aldrig berättat för någon hur det egentligen ligger till. Varför jag drar mig undan bara någon visar att dom tycker att man är schysst. 
En jävla väg att gå. Fast jag har bestämt mig för att bli en starkare person. Aslöjligt att säga, men jag behöver bli starkare, mer våghals. Säga ifrån och få mer skinn på näsan. 
 
 
 
Förövrigt har Azaelia Banks bokats till Wway out west. Vi börjar väl peppa redan brudar?