Varje gång det blir jul och sånt tänker jag alltid på slutet. Hur jag verkligen verkligen vill dö i Norden för det är så vackert. 
Nej jag ska inte dö eller något. Alltså det är svårt att förklara. 
 
Häromdagen när jag åkte hem med bussen och det var bäcksvart bortemot horisonten tänkte jag på hur vackert Sverige är. Att vi är längst upp och lever i detta fantastiska mörker. Om man blundar och låter det omfamna en känns det lite som sammet. 
Svart sammet. 
 
Det känns inte farligt alls. 
Och snart blir det ett nytt år och allt blir ljusare igen. Det är som hon sjunger: "it's always darkest befor the dawn". 
Ganska logiskt. Så låt mörkret passera er. Låt det smeka era små äppelkinder, blunda och det kommer snart att vara över. 
 
Trust me, im an engineer. 

Kommentera

Publiceras ej